“Ingalill” är en av Gustaf Frödings mest romantiska och stämningsfulla dikter. Den skildrar en ung kvinna, Ingalill, som rör sig genom sommarkvällen i en natur fylld av dofter, färger och mjukt ljus. Fröding använder ett melodiskt och nästan sånglikt språk för att måla en bild av hennes skönhet och av den stilla, drömska stämning som omger henne. Dikten bär drag av både idealiserad romantik och folklig berättartradition – Ingalill blir en symbol för ungdom, oskuld och sommarens flyktiga skönhet. Samtidigt finns en underton av vemod, som om den harmoniska scenen redan bär spår av något förlorat eller ouppnåeligt. Det är typiskt för Fröding att kombinera ljus och mörker, glädje och svag sorg, på ett sätt som gör dikten både varm och tankeväckande. “Ingalill” förblir en av hans mest älskade natur- och ungdomsskildringar.
Joel Hägglund
Ingalill
- Mer av: Gustaf Fröding
Hör den på Spotify
Texten
Inga lilla, Ingalill, sjung visan för mig,
min själ är så ensam på levnadens stig,
mitt sinne är så ensamt i sorgen.
Inga lilla, Ingalill, sjung visan för mig,
den klingar mig så lyckosam, så god och tröstelig,
så milder i den ödsliga borgen.
Inga lilla, Ingalill, sjung visan för mig,
mitt halva kungarike det vill jag giva dig
och allt mitt guld och silver i borgen.
Min kärlek är mitt silver och guld i min borg,
mitt halva kungarike är hälften av min sorg,
säg, Inga lilla, räds du för sorgen?
min själ är så ensam på levnadens stig,
mitt sinne är så ensamt i sorgen.
Inga lilla, Ingalill, sjung visan för mig,
den klingar mig så lyckosam, så god och tröstelig,
så milder i den ödsliga borgen.
Inga lilla, Ingalill, sjung visan för mig,
mitt halva kungarike det vill jag giva dig
och allt mitt guld och silver i borgen.
Min kärlek är mitt silver och guld i min borg,
mitt halva kungarike är hälften av min sorg,
säg, Inga lilla, räds du för sorgen?
