“Jag vill jag vore” är en av Gustaf Frödings mest känsliga och drömska dikter, där han uttrycker en stark längtan efter att få vara något annat än sig själv. Dikten bygger på upprepningen av önskningar – att vara ett djur, ett naturfenomen, ett föremål – som alla symboliserar frihet, ro eller enkelhet. Fröding använder denna lek med identiteter för att skildra en djup inre rastlöshet och ett behov av att fly från livets plågor och själens tyngd. Samtidigt är texten fylld av stilla skönhet: naturens bilder – vind, fågel, blomma, vatten – frammanas med mjuka och lyriska penseldrag. Den återkommande frasen “jag vill jag vore” blir till en sorgsen melodi, en önskan om att tillhöra något större och samtidigt slippa det mänskliga lidandet. “Jag vill jag vore” är därför både enkel och djup, en av Frödings mest innerliga dikter om längtan, frihet och själens skörhet.
