I “Titania” visar Gustaf Fröding en annan sida av sitt lyriska uttryck – det lekfulla, skämtsamma och burleska. Dikten är inspirerad av Shakespeares älvdrottning Titania, men Fröding gör henne till en svensk, humoristisk och livfull gestalt. Här förenas fantasi, naturromantik och sensuell glimt i ett sprudlande språk. Titania framträder som en nattlig väsendekvinna som rör sig lätt mellan skog, blomsterängar och månsken. Fröding använder rytm och rim på ett musikaliskt sätt, vilket gör dikten närmast sångbar. Samtidigt finns en underton av frihetslängtan och lekfull erotik, typisk för Frödings mer lustfyllda stil. “Titania” är ett exempel på hans förmåga att skapa fantasifyllda världar där humor och skönhet samspelar utan tyngden av hans mer melankoliska motiv. Resultatet är en charmig och livfull dikt som fortfarande tillhör Frödings mest älskade natur- och fantasiskildringar.
Joel Hägglund
Titania
- Mer av: Gustaf Fröding
Hör den på Spotify
Texten
En klang som av små violiner
går svag som susning i hassel och björk,
och månen på ängarne skiner,
men skogen är midnattsmörk.
Det skymtar, det svävar som böljande hår,
det dansar på yra eteriska tår.
Ti ta! Ti ta! Ti ta!
Det skymtar som barmar och halsar,
det lyfter på släp som av silke och flor,
det vajar, det viftar och valsar
i nätta, bevingade skor.
Vem är det, som håller sin vindlätta bal
vid midnattens timme i månsilversal?
Ti ta! Ti ta! Titania!
går svag som susning i hassel och björk,
och månen på ängarne skiner,
men skogen är midnattsmörk.
Det skymtar, det svävar som böljande hår,
det dansar på yra eteriska tår.
Ti ta! Ti ta! Ti ta!
Det skymtar som barmar och halsar,
det lyfter på släp som av silke och flor,
det vajar, det viftar och valsar
i nätta, bevingade skor.
Vem är det, som håller sin vindlätta bal
vid midnattens timme i månsilversal?
Ti ta! Ti ta! Titania!
