“Ingalill” är en av Gustaf Frödings mest romantiska och stämningsfulla dikter. Den skildrar en ung kvinna, Ingalill, som rör sig genom sommarkvällen i en natur fylld av dofter, färger och mjukt ljus. Fröding använder ett melodiskt och nästan sånglikt språk för att måla en bild av hennes skönhet och av den stilla, drömska stämning som omger henne. Dikten bär drag av både idealiserad romantik och folklig berättartradition – Ingalill blir en symbol för ungdom, oskuld och sommarens flyktiga skönhet. Samtidigt finns en underton av vemod, som om den harmoniska scenen redan bär spår av något förlorat eller ouppnåeligt. Det är typiskt för Fröding att kombinera ljus och mörker, glädje och svag sorg, på ett sätt som gör dikten både varm och tankeväckande. “Ingalill” förblir en av hans mest älskade natur- och ungdomsskildringar.