Gustaf Frödings “Säv, säv, susa” är en av hans mest kända och mest gripande dikter. Den bygger på en verklig händelse där en ung kvinna, Anna, drevs till döden av förtal och förtryck. I dikten låter Fröding naturen bära sorgen: säven susar och vinden klagar som en ständig påminnelse om flickans öde. Den lyriska tonen blandas med en djup känsla av orättvisa och utsatthet. Frödings språk är enkelt men oerhört kraftfullt, och han väver samman naturens rytm med mänskligt lidande på ett sätt som gjort dikten tidlös. “Säv, säv, susa” belyser samhällets hårda moral, mobbning och hur en individ kan krossas av omgivningens grymhet. Genom sin intensiva stämning och starka empati har dikten blivit en av de mest citerade i svensk litteraturhistoria och används ofta i sammanhang som rör utsatthet, psykisk smärta och naturlyrik.
Joel Hägglund
Säv säv susa
- Mer av: Gustaf Fröding
Hör den på Spotify
Texten
Säv, säv, susa,
våg, våg, slå,
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?
Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.
De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.
De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.
De stucko en ögonsten med tagg,
de kastade smuts i en liljas dagg.
Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!
våg, våg, slå,
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?
Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.
De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.
De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.
De stucko en ögonsten med tagg,
de kastade smuts i en liljas dagg.
Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!
